Det gör förstås att det kan bli lite trångt även på ett fyrstjärnigt lyxhotell, där listpriset för ett rum ändå är 400 euro natten.

Paradoxalt nog är dessa arketypiska Paris­kvarter nära Luxembourgträdgården och kyrkan St-Sulpice knappast stadens ­hotell- och turisttätaste. Däremot ligger ­kaféer och brasserier vägg i vägg, och tycks fyllda dygnets alla timmar.

Det räcker att lämna hotellets trygga väggar och gå runt kvarteret för att en Parisweekend ska kännas just så uppiggande eller romantisk som de flesta vill att den ska vara. Visst är det trevligt med både museer, nattklubbar och Eiffeltorn. Men de går inte upp mot att ­sippa sin café crème eller bière pression (bero­ende på tidpunkt och läggning) på en uteservering och bara se livet, eller åtminstone folklivet, passera revy på trottoaren.

För det är Saint-Germain-des-Prés perfekt – liksom för den som känner för att lyxkonsumera kläder eller annat världsligt, långt från Maraiskvarterens trängsel eller Montmartres klaustrofobiska folkhorder.

Själva hotellet är inrymt i ett gammalt bostadshus vilket gör att fasaden lätt passerar obemärkt förbi. I den lilla receptionen är mottagandet personligt men professionellt, och innanför öppnar sig den fantasivärld som hotellet byggt upp – om än med viss verklighetsförankring.

Historien handlar om den vackra societetsdamen Juliette Récamier som runt det turbulenta sekelskiftet 1800, strax efter revo­lutionen, förgyllde Paris salonger. Hon har nu inspirerat inredningsarkitekten och textilkonstnären Anne Gelbard till att skapa ett hotell fyllt av röda trådar.

I bokstavlig bemärkelse också trådar i alla andra kulö­rer, för här råder ingen formstram mini­malism. Kurvorna svänger och det hela kan väl närmast beskrivas som att punk­-rokoko möter en färgpyts. Olika nyanser av lila, gult, rött, blått och grönt krockar i rummen och i ­baren och matsalen på entré­planet.

De vanliga rummen är, som antytts, knappast särskilt stora i förhållande till ­priset. Men det räcker gott och väl för den som inte behöver ha tillgång till skrivbord och arbetsyta. En Imac bryter mot övrig ­in­red­­ning, men fungerar utmärkt för både surfande och tv-tittande.

Badrummet är ­elegant, och på franskt vis är wc praktiskt nog placerat separat. Själva toaletten i Di Weekends rum har en guldglänsande tapet i nopprig strutsskinnsimitation, onekligen en miljö man gärna tillbringar en stund ­extra i.

Hotellet har en bar och serverar också te och kakor på eftermiddagarna framför gasbrasan. Så långt gott och väl. Besvikelsen kommer i matsalen, där temat är italienskt (jodå, Juliette var där också). När vi ber att få ett bord till kvällen i receptionen får vi känslan av att personalen helst vill rekom­mendera oss att gå till någon av de utmärkta krogarna i kvarteret.

Vi trotsar signalerna och beger oss in i en ekande tom matsal, där vi får sällskap av två par till ­under kvällen. Den som åker till ett romantiskt hotell i Paris för att komma bort från vardagslunk och barn kanske inte direkt blir inspirerad av att hotellets meny erbjuder ett val mellan pastaträskets föga inspirerande lasagne och farfalle. ­Betyget blir godkänt – men att hamna strax över 100 euro för två med en flaska vin är inte prisvärt ens med Parismått.

Annars är det hotellets spa som drar gäster, även parisare från omgivningarna. Smaken är olika, men fuktig värme är ­bättre på vintern än på sommaren, även om en ­liten bassäng med jetstråle att simma mot kan vara trevlig även under varmare dagar. Ett litet ”hamam” visar sig vara en ång­bastu från Tylö, om än med smakfull kakel­mosaik.

­Behandlingarna kan vi inte uttala oss om. Massage för 110 eller 140 euro, det som erbjuds på söndagar, skulle säkert ha löst upp en del spänningar under en timmes knådande – men fått dem att återvända när det är dags att betala.

Bortsett från de små plumparna i pro­tokollet är La Belle Juliette ändå en trevlig ­bekantskap i en del av Paris som vi gärna återvänder till.

WEEKENDHOTELL@DI.se