Den dansk-brittiska designern Ilse Crawford har uppdaterat inredningen, bland annat genom att hänga svarta pendellampor över borden. Det som ligger på tallriken ska synas bättre, är tanken. I övrigt­ tycks det vara nedtoning som gäller. Texti­lierna är mörkare och de tidigare kur­viga stolarna med ljusa dynor har bytts ut mot sobrare och mer anonyma sittmöbler.

Nytt för i vår är också att den ordinarie åtträttersmenyn har kompletterats med en grön dito. På bordet ligger var sin Ipad där vi kan klicka oss fram och till­baka mellan de båda, under rubrikerna ”Det naturliga köket” respektive ”Växter i fokus”. Där­emot letar vi förgäves efter bilder på  det som serveras. Några beskrivningar av rätterna, som vi gärna hade tagit del av, finns inte heller.

Å andra sidan flyter betjäningen perfekt. Bemötandet är en trevlig kombination av världsvant och nördigt. Personalen glider obehindrat mellan svenska och engelska och kan alla detaljer om det som serveras. Humor saknas inte heller.

”Vi har flera olika champagner. Vill ni att jag ska berätta lite om dem så att ni kan välja, eller ska jag plocka ut den bästa åt er?” säger till exempel servitrisen i början av en av våra sittningar.

Båda menyerna börjar med en flört med det asiatiska. I ena fallet en ljuvlig skandinavisk variant på sashimi, med pilgrimsmussla, ostron, havskräfta, små ”romkorn” av soja och en pepparrots­emulsion att doppa i.

Den växtbaserade menyns tempura på svart trumpetsvamp glömmer vi inte heller i första taget. På ett litet fat ligger svampen med sitt frasiga, ljumma hölje.

I en skål serveras det syrliga tillbehöret: inlagd gurka, butternutpumpa och kimchi med ett sting av chili. Det kan verka ­enkelt, och är det kanske också, men när rättens två delar möter varandra uppstår en yin och yangsk förening. Fulländning, helt enkelt.

En annan höjdpunkt är rätten Vitkål och rökt fläsk, där det flortunna köttet har dragits som ett rosa lakan över kålen och en krämig sås på smör och citron.

I serveringen ingår en förevisning av det svartbrända kålhuvudet, som har bakats i två timmar på 200 grader. Bara de ­innersta delarna används, får vi veta.

Vinpaketen är välkomponerade och bitvis okonventionella. En verklig aha­upplevelse är den chablis som används för att skölja ned ett ostron och då visar sig innehålla ett stänk av hav. Vi minns också den märkliga orangefärgade italienska druvblandningen Ponka och en japansk sake med en tydlig doft av skumbanan.

Men det är något med den över­gripande kompositionen som skevar. På den ordinarie menyn, ”Det naturliga ­köket”, strävar smakerna ofta i samma riktning och någon gång blir det för mycket.­ När några skivor av vildand serveras med ­endast en grillad pepparfrukt och sin ­naturliga stekjuice uppstår till ­exempel en slagsida åt det beska hållet.

”Växter i fokus”, å andra sidan, blir väl mastig på slutet, med rätten Jordig potatis som det tydligaste exemplet. Sikrommen och potatisbitarna i botten bokstavligen drunknar i en potatiskräm som blir oss övermäktig trots att den har fluffats upp med sifon.

Mathias Dahlgrens gäster har förvisso två menyer att välja mellan, men båda omfattar åtta rätter och båda kostar 1.650 kronor. Ett vinpaket, kaffe och lite dricks på det – och notan är uppe i 3.000 kronor per person.

Frågan om det är värt pengarna är svår att ignorera, liksom känslan av att inspirationslågan i köket ibland flämtar.