Så står det i den energi­överenskommelse som partiledarna i Allians för Sverige undertecknade den 5 februari 2009.

Beroende på hur man tolkar den målsättningen är ambitionsgraden antingen hög eller orealistiskt hög. Kanske är det därför man duckar i den politiska debatten. För visst har det förekommit förvånansvärt lite debatt om hur vi ska nå dithän. Och det ­antingen om målsättningen ska tolkas så att fordonsflottan 2030 ska kunna drivas utan att man behöver använda bensin och diesel – eller så att vi helt enkelt inte får använda fossila bränslen inom transportsektorn.

Den senare tolkningen håller jag för helt orealistisk. Även den första förefaller svåruppnåelig.

Men det hindrar naturligtvis inte att vi i Sverige måste börja anpassa transportsektorn så att vi klarar en radikal minskning av oljeberoendet inom den sektorn. Tidigare har främst industrin, men också ­bostadssektorn, minskat sitt ­beroende av ­olja genom att ersätta olja med framför allt el.

Bland OECD-länderna har Sverige på så sätt blivit relativt mindre beroende av olja än andra länder. Det ska vi vara tacksamma för av flera skäl – dels är det ett effektivt sätt att hålla nere utsläppen av växthusgasen kol­dioxid, dels går världen obönhörligen mot vad experterna kallar ”peak oil”, om vi inte redan är där. När oljeutvinningen har nått sitt maximum finns det inte längre förutsättningar att möta en ökad efterfrågan.

Oljeindustrin möts i dessa dagar av mycken hård kritik och är i många ­enskilda fall värd att hudflängas när den trampat mänskliga rättigheter under fötterna och/eller skövlat och förstört känslig natur på land och till havs. Men generellt har vi inga andra än oss själva att peka finger åt – vi som efterfrågar oljeprodukterna och i ett århundrade kunnat använda dem till att ­– bokstavligt talat – driva världsekonomin framåt och ge miljarder människor en bättre välfärd.

Men framöver väntar nya tider och vad de innebär på det här området kommer vi kristdemokrater att diskutera vid våra kommun- och landstingsdagar i Västerås som pågår i dag och i morgon. Inbjuden talare är professorn i fysik Kjell Aleklett vid Uppsala Universitet. Han är ordförande i den internationella forskarnärverket ASPO, Association for the Study of Peak Oil and Gas.

Hur länge oljan ”räcker” beror naturligtvis på hur mycket olja som finns. Redan här finns dock stora skillnader mellan OECD:s beräkningar (IEA) och exempelvis officiella amerikanska uppskattningar som ­ligger mycket högre.

IEA räknar med att efterfrågan på olja kommer att öka med 1 procent varje år fram till 2030, mer i utvecklingsländerna än i i-världen.  På vägen kommer priserna att fluktuera med konjunkturerna och beroende på oroshärdar runt om i världen – och då särskilt i oljeexporterande länder. Men den långsiktiga trenden är ändå klar – på sikt blir oljan allt dyrare.

Det ­betyder visserligen att man har råd att utvinna olja i allt otillgängligare områden på land och till havs. Men också att det blir allt ­attraktivare att söka olika alternativ till oljan. Då gäller det att hitta möjligheter som inte för oss ur askan i elden vilket en del forskare ­påstår att utvinningen av skiffergas gör.

Sverige är mindre oljeberoende än när den första oljekrisen utbröt 1973–74 och långt mindre oljeberoende än flertalet jämförbara länder. ­Ändå är transportsektorn till över 90 procent beroende av oljeprodukter, samtidigt som en tredjedel av vår ­energikonsumtion i landet kommer från olja och andra fossila källor. Ska vi orka eller våga tackla ”peak oil” innan vi tvingas till det?