(I praktiken är det inte Grekland utan EMU-länderna, främst Tyskland, och IMF som förhandlar med Greklands privata långivare även om samtalen hållits i Aten.)

Knäckfrågan är hur stor kupongen, den årliga räntebetalningen, ska vara på de statspapper som de privata långivarna får i utbyte mot sina befintliga innehav. Ju högre kupong desto mindre skuldavskrivning och desto svårare för Grekland att komma på fötter. Långivarna vill ha så stor kupong som möjligt och Tyskland och IMF så liten som möjligt.

Den mest troliga utgången är att de till sist kommer överens. Oenigheten tycks inte vara större än en halv procentenhet när det gäller kupongstorleken. Översatt till nedskrivningens storlek, som tycks bli 65-70 procent, handlar det om några procentenheter. Men det börjar bli bråttom. Den 20 mars förfaller grekiska obligationer med ett nominellt värde på 14,5 miljarder euro, motsvarande 127 miljarder kronor. De pengarna har inte Grekland. För att landet ska beviljas ett andra nödlån, vilket är planen, måste uppgörelsen komma på plats.

De privata långivarna kan dock ha ett trumfkort på hand. Skuldnedskrivningen är officiellt frivillig. Det gör att kontrakt på skydd mot betalningsinställelse, så kallade CDS:er, inte löses ut om den skulle bli av. Blir det däremot en okontrollerad, hård, betalningsinställelse får innehavarna av CDS:er på Grekland betalt av dem som sålt kontrakten.

Det är troligt att åtminstone en del av de privata långivarna har CDS-kontrakt på Grekland och därför skulle kunna tjäna på en hård betalningsinställelse. Greklands offentliga finansiärer, EMU, IMF och på sätt och vis även ECB (som har tagit emot stora mängder grekiska statspapper som säkerhet för lån), vill för allt i världen inte att ett sådant scenario blir verklighet.

Just nu pågår ett slags chicken race. Precis som med bilar kan det bli en rejäl smäll om ingen väjer.