Dagens partiledning har inte orkat ta itu med alla dessa sår. De lämnades att blöda och varas, tills Juholts person blev den gnista som utlöste implosionen. Men den ledning och den partiordförande som så småningom ska ta över partiet har att hantera dem alla. Och detta i en situation då Moderaterna erövrat medelklassen och mittfältet, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet med fräscha företrädare är redo att kannibalisera på Socialdemokraternas röda respektive gröna väljare.

Att den en gång statsbärande och hegemoniska Socialdemokratin förlorat sin position är inget unikt för Sverige. Så här ser det ut över allt i Europa. Den som vill anlägga ett marxistiskt perspektiv på analysen har inte svårt att se grundorsakerna till kräftgången:

  • Klasstrukturen har förändrats. Industrisamhället som födde arbetarrörelsen kulminerade på 1960-talet. Därefter har arbetarklassen – under ett halvt sekel! – minskat sin andel av sysselsättningen. En mer diffus medelklass dominerar. Sociala klyftor, maktlöshet och utanförskap existerar förvisso, men de som står längst ned på stegen är inte den traditionella arbetarklassen i verkstäder, gruvor och på byggen.
  • Förutsättningarna för en traditionell S-märkt ekonomisk politik har försvagats. Internationalisering och växande produktivitetsskillnader mellan olika sektorer inskränker utrymmet för skattefinansierad utbyggnad av offentlig sektor. I stället krävs konkurrens, satsning på humankapital, fungerande marknader och lägre trösklar till arbetsmarknaden.

De här strukturtendenserna kunde skönjas redan på 1970-talet. Och de har slagit igenom i tydligt sjunkande väljarstöd sedan 1980-talet. Partiledningen har inte tacklat dem öppet och strategiskt. I stället har man slätat över, anpassat delar av politiken men bevarat mycket av den gamla retoriken. Därmed har en krympande grupp av äldre partiaktivister hållits någorlunda nöjda – men stödet i väljarkåren som helhet har fallit medan partiet blivit alltmer strategilöst och famlande.

Detta blir särskilt tydligt nu då kapitalismen ömsar skinn och då omtänkande behövs på många håll. I en debattartikel (DN 14/1) har jag försökt beskriva hur kapitalismen gått igenom flera faser sedan den första, laissez faire-varianten, ”Kapitalism 1.0”. Den keynesianska ekonomiska politiken, ”Kapitalism 2.0”, passade S som hand i handske men stelnade under 1970-talet och gav stagnation och inflation. Den följdes av en kontrarevolution, internationellt ledd av Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Denna avreglerade kapitalism, ”Kapitalism 3.0”, kraschlandade 2008.

Nu står vi inför uppgiften att bygga en Kapitalism 4.0, som är mer ansvarstagande och långsiktig, som minskar klyftor och arbetslöshet och kan möta hoten mot miljön.

Den uppgiften borde passa en modern socialdemokrati väl. Men om man vill bli ett stort och statsbärande parti igen måste man inse att det industrisamhälle som en gång i tiden födde arbetarrörelsen inte längre finns och att nytänkande krävs. Man måste acceptera uppgiften att bygga en ny, reformerad kapitalism. Man måste sluta att nostalgiskt längta tillbaka till Kapitalism 2.0 och Erlanders dagar.

Den vägen är lång och svår. Den kräver analys, tänkande och personförändringar.

En lättare väg vore att höja tonläget, skärpa kritiken från vänster mot medelklass och globalisering, kräva återreglering och återupprättande av statliga monopol. Den vägen kräver ingen förnyelse, bara hårdare retorik och taggarna utåt.

Men den innebär att socialdemokratin ger upp ambitionen att vara ett samlande, statsbärande parti. Den vägen innebär att man måste slåss med ett moderniserat Vänsterpartiet om vänsterväljarna. Den vägen innebär fortsatt krympning.

Klas Eklund
Seniorekonom på SEB. Arbetade på 1980-talet med Olof Palme i statsrådsberedningen och Kjell-Olof Feldt i finansdepartementet, skrev volymen om Olof Palme i boxen ”Sveriges statsministrar under 100 år”.