Men den regeringssugne partiledaren skulle få fel. När han sju år senare är mitt inne i sin andra statsministerperiod har anslagen till den nu omdöpta myndigheten Arbetsförmedlingen tvärtom nått rekordnivån 7,2 miljarder kronor, enligt budgeten för 2012. Det motsvarar en anslagsökning med 1,4 miljarder kronor jämfört med året innan.

I snitt räknar den sittande regeringen med att spendera cirka 40 procent mer under mandatperioden än den senaste S-regeringen på Arbetsförmedlingen mätt i löpande priser (se tabell). Utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer samtidigt att öka med 30 procent om prognoserna i regeringens budget ligger fast. Det visar beräkningar som di.se gjort.

Samtidigt har hittills i år drygt 290.000 personer i snitt haft subventionerat arbete eller deltagit i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd, vilket är en rekordnotering.

Arbetslösheten inklusive personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ligger i dag på ungefär samma nivå som när den sittande regeringen tog över, en bit under 8 procent inklusive personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Om det är en framgång eller ett misslyckande beror på vem man frågar.

Anhängare brukar påminna om att vi har genomlevt en rejäl finanskris under perioden. Motståndare anser att man borde kunna förvänta sig mer av en regering som säger sig sätta jobben främst.

Den politiska striden om arbetsmarknadspolitiken mellan höger och vänster pågår fortfarande. Men den ser lite annorlunda ut i dag.

”Både regeringen och oppositionen har intresse av att överdriva skillnaderna. Regeringen har behov av att säga att man gör någonting fundamentalt nytt. Och oppositionen har intresse av att kritisera regeringen för att de gör någonting fundamentalt nytt”, säger professor Anders Forslund som arbetar på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, som sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet.

Anders Forslund vill inte kora en vinnare mellan den sittande regeringen och det tidigare S-ledda styret på det arbetsmarknadspolitiska området, men visst ser han skillnader.

”Det vi kan notera är ett ökat fokus på jobbsökande, som har stöd i forskningen”, säger Anders Forslund.

”Vi har en politik i dag som i större utsträckning fokuserar på att förmå och hjälpa folk att söka jobb. Vi har haft en expansion av jobbcoacher och liknande och det är en förskjutning i fokus”, fortsätter han.

Samtidigt har arbetsmarknadsutbildning, som är en åtgärd som omfamnas av de flesta arbetsmarknadsforskare, krympt kraftigt i omfattning. I dag deltar 3.300 personer i denna åtgärd mot mellan 40.000 och 50.000 personer i mitten på 1990-talet. Slutsatsen är ändå inte självklar, enligt Forslund.

”I stället har man expanderat kraftigt inom yrkesvuxkurser som ges av samma anordnare. Det är svårt att veta om det handlar om samma typ av deltagare”, säger han.

Arbetsmarknadspolitiken – oavsett färg – saknar i dag ett recept som löser problemet med den omfattade arbetslösheten bland unga, konstaterar han.

”Vi vet inte hur man bäst hjälper unga arbetslösa som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Här famlar vi ganska mycket i blindo”, säger Anders Forslund.