Trots en nästan orimlig lojalitet från de anställda, energiska åtgärder från ledningen att hitta långsiktiga och kapitalstarka investerare samt sannolikt alltför omfattande statliga stödinsatser förefaller verkligheten att ha kommit i fatt Saab.

Produktionen upphörde för flera månader sedan, skulderna uppgår till miljardbelopp och varumärket är kraftigt tillstukat. En konkurs verkar vara det minst smärtsamma sättet att återföra såväl anställda som leverantörer och andra intressenter till mer realistiska förväntningar om Saabs framtid.

Att företag tillåts försvinna, att nya kan komma in på marknaden eller att gamla återkommer i ny skepnad är en process som har gagnat Sveriges välstånd och ekonomiska utveckling ­ända sedan industrialismens genombrott. Det finns många exempel på att större företags konkurser efter en tid har haft positiva ­effekter för en ekonomis utveckling – det är ett led i en ­förnyelseprocess.

För svensk fordonsindustri – liksom för Sverige – kommer de negativa effekterna att bli mycket begränsade.

I stället kan detta vara startskottet för en förstärkning av andra ­företag när arbetskraften bär med sig teknikutveckling och designkunnande till nya arbetsgivare. Likaså kommer sannolikt nya företag att växa fram. Framväxten av en avancerad och exportinriktad tjänstenäring, som bygger på det ­gedigna teknikkunnandet i Saab, och har en global kundkrets, är fullt tänkbar.

Inte desto mindre kan den kortsiktiga omställningen bli besvärlig för Trollhättan, även om den långt ifrån behöver bli förlamande. En illustration är företaget Ericsson som ­genomgick en djup kris i början av 2000-talet när it-bubblan brast. En stor del av arbetskraften tvingades sluta – runt 20 000 i Sverige att jämföra med drygt 3 000 berörda i Trollhättan – vilket följdes av en omstrukturering av hela branschen.

I dag är Ericsson åter ett starkt ­bolag och kompetensen hos arbetskraften som tvingades att lämna har kommit till användning i ­andra eller nya företag. Vissa orter drabbades hårt men de allra flesta hämtade sig relativt fort. Ett annat exempel är däcktillverkaren Continental i Gislaved där avvecklingen av en dominerande arbetsgivare knappt syntes i arbetslöshetsstatistiken.

Avgörande för att denna process ska ske så smidigt som möjligt är att åtgärderna sätts in där de gör störst verkan, det vill säga hos friställda arbetstagare och i ett förbättrat företagsklimat.

Loppet är långt ifrån kört i Trollhättan som utnyttja en rad styrkor: orten är belägen i Sveriges kanske starkaste industriregion, det finns spetskompetens liksom forsknings­resurser riktade mot fordonsindustrin och en stark tradition av företagande och industriell verksamhet.

Risken för stagnation och ­bidragsberoende är betydligt större om det gamla till varje pris ska ­bevaras. ­Lokala beslutsfattare, med stöd av nationella aktörer, måste utforma en strategi för ett förnyat Trollhättan.

Pontus Braunerhjelm
Vd, Entreprenörskapsforum och professor, KTH