”När Håkan Juholt, en av Mona Sahlins främsta kritiker, dök upp i Aktuellt och meddelade att alla i partistyrelsen och i verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande visste jag att det var en kupp på gång."

När Bodström talade med Mona Sahlin två dagar efter valet ”verkade hon inte alls vilja avgå”. När han senare träffade Sahlin i New York, i december 2010, pekade hon själv ut fyra kuppmakare.

Det var den förre socialministern Morgan Johansson och partiets distriktsordförande i Skåne Heléne Fritzon samt Kalmars respektive Dalarnas distriktsordförande Håkan Juholt och Peter Hultqvist. Eftersom Skåne betraktas som vänster och Kalmar som höger var det ”ett slags ohelig allians”, skriver Bodström.

”Men det Mona var mest besviken över var att det var så få som stod upp för henne. ’Fegisar’ kallade hon dem när vi träffades”, skriver han.

Enligt Thomas Bodström borde Mona Sahlin ha varit ”den perfekta partiledaren”. Hon talar flytande engelska och har ett brett internationellt kontaktnät, skriver han. Att besöka förorten med Sahlin var som att ”åka med en popstjärna”, står det i boken.

Bodström är övertygad om att Sahlin hade kunnat vinna partiledarstriden, även om hon själv hävdat det motsatta. Men Sahlin gjorde enligt Bodström två avgörande misstag. För det första anser Bodström att Mona Sahlin var för snabb med att ”rusa ut i media”.

”Det tydligaste exemplet var när hon med ett par dagars mellanrum först presenterade ett samarbete med Miljöpartiet utan Vänsterpartiet och sedan ändrade det till att alla partier skulle vara med”, skriver Bodström och fortsätter:

”Ett annat tydligt exempel gällde LO och Wanja Lundby-Wedin under AMF-affären. Det fanns många ledande socialdemokrater som såg detta som ett bra tillfälle att byta ut en svag LO-ordförande, men genom att Mona Sahlin gav sig in i debatten stärktes paradoxalt nog försvaret för Wanja Lundby-Wedin”.

Sahlins andra stora misstag var enligt Bodström att hon höll kritikerna på för långt avstånd. Sahlin kunde, liksom sin företrädare Göran Persson, ha ägnat mer tid åt dem som fanns utanför laget, skriver Bodström.

”Att avväpna sina motståndare genom att släppa in dem i värmen finns det många framgångsrika exempel på”, skriver han och låter Barack Obama, som gjorde sin huvudmotståndare Hillary Clinton till utrikesminister, tjäna som exempel.

”Med facit i hand borde förstås Mona Sahlin ha sett till att någon eller några från falangen som ville sparka henne skulle fått tyngre uppdrag och mer uppmärksamhet”, skriver Bodström.

”Det skulle kanske ha räckt med att Håkan Juholt hade fått vara ordförande i försvarsutskottet och därmed medlem i gruppstyrelsen”.