Utgångspunkten är att boende i glesbygd generellt är mer negativt inställda till varg och björn än storstadsbor. När utredningen gjordes ville 58 procent av glesbygdsborna minska vargstammen, 37 procent hålla den oförändrad och 5 procent öka den.

Bland storstadsborna var det ingen som ville se en minskning. 81 procent ville hålla den oförändrad och 19 procent ville öka den.

Ekonomerna tog även reda på hur viktig frågan var för de respektive  grupperna. Metoden var att fråga hur mycket de var villiga att betala alternativt kräva i kompensation om varg- och björnstammen minskade i storlek. Resultatet visar på stora skillnader. För glesbygdsborna som grupp är en minskning värd närmare 100 miljoner kronor om året, medan färre vargar för gruppen storstadsbor skulle innebära ett nyttobortfall som de värderade till 28 miljoner kronor.

Med andra ord kan en minskning av varg- och björnstammen, med detta begränsade ekonomiska synsätt, sägas öka samhällsnyttan med omkring 70 miljoner kronor per år.

"Om regeringen nu bestämmer sig för att biologisk mångfald är viktig och således att Sverige bör ha en frisk och vivid vargstam, är det rimligt att landsbygdens befolkning kompenseras för en sådan politik. Låt oss kalla det vargstöd. Exakt hur stor ett sådant vargstöd måste vara för att glesbygdsborna ska acceptera vargen är en öppen fråga", skriver nationalekonomiprofessorn Daniel Waldenström på Ekonomistas.se och pekar på att det skulle kräva en ny enkätstudie.