Riskkapitalorganet Swedfund har till exempel fått tillskott på 1,2 miljarder kronor av ­biståndet på tre år. Genom dessa ­medel ska Swedfund investera i projekt som leder till ­utveckling för fattiga människor.

Ett levande ­näringsliv, fungerande företag och marknader är viktiga ­delar i en samhällsutveckling som ­leder till minskad fattigdom och hållbar utveckling. Företag och entreprenörer kan bidra på ett sätt som stater och enskilda organisationer har svårt att göra. Det handlar exempelvis om att skapa arbetstillfällen, skatteintäkter och teknologiöverföring. En förutsättning för hållbar utveckling är att företag agerar på ett ansvarsfullt sätt.

När företag tar sitt ansvar för de mänskliga rättigheterna kan människor som i dag arbetar i fabriker med dåliga löner i fattiga länder få ett värdigare liv. Stöd till näringslivsutveckling och fungerande lokala och regionala marknader är därför självklara delar i det internationella utvecklingssamarbetet. Men när ­biståndsmedel används, måste man säkerställa att näringslivsstödet ­utgår från lokala prioriteringar och granskas utifrån hur det bidrar till att minska fattigdomen.

Forskning visar att bistånd via ­näringslivet i praktiken ofta handlat mer om att gynna givarlandets ­näringsliv än om att gynna mottagarlandets näringsliv. Det europeiska nätverket Eurodad visar att även om det formellt bundna biståndet, där mottagarlandet förbinder sig till upphandling i givarlandet, har minskat, går hela 60 procent av det internationella biståndet fortfarande tillbaka till företag i givarländerna.

Bistånd via privata aktörer är inte bara en svensk, utan i hög grad en global trend. Frågan är om givare har lärt sig av tidigare erfarenheter, och hur denna trend går ihop med dagens ambitioner om att bistånd ska vara öppet och transparent och bidra till långsiktig fattigdomsbekämpning.

I rapporten som publiceras i dag finns en sammanställning av de utvärderingar som gjorts av svenska biståndsinsatser där privata näringslivet är involverat. Följande slutsatser dras:

ºAtt utvecklingseffekterna av ­insatserna i bland är osäkra eller svåra att mäta. 

ºAtt det finns brister i fråga om öppenhet. Privata aktörer har inte samma krav på offentlighet som ­andra bistånds­aktörer, vilket gör att medborgare har svårare att få insyn i verksamheten.

ºAtt delar av insatserna i praktiken handlar om att främja svensk export och svenska företag. Analysen av hur dessa insatser bidrar till fattigdomsbekämpning brister.

För oss är det självklart att internationellt utvecklingssamarbete ska stödja lokala företag och stärka marknader i fattiga länder. Men det måste ske på ett sådant sätt att det främjar ett aktivt deltagande från fattiga och utsatta människor. Regeringen måste därför ta gjorda utvärderingar på större allvar. Biståndet ska gynna ­fattigdomsbekämpning och främja fattiga människors egna förmågor att lyfta sig ur fattigdom och påverka ­beslutsprocesser.

Allt bistånd i samarbete med ­privata aktörer och näringslivet måste granskas utifrån det perspektivet.

Regeringen behöver på ett mycket tydligare sätt än hittills visa hur Sveriges nya satsningar, via Swedfund och andra privata aktörer, bidrar till långsiktig fattigdomsbekämpning.

Vi vill se tydligare utvecklingsresultat för utsatta människor när det gäller ökad sysselsättning, förbättrad jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter.  Vi vill också se en större öppenhet om hur stöden används.

Näringslivet kan vara en viktig ­aktör inom internationellt bistånd – men det förutsätter att fattigdoms­bekämpning är i fokus.

 

Erik Lysén, internationell chef för Svenska kyrkan
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia