Länder som Kina, Indien och USA visar svag politisk vilja i klimatpolitiken. Förhandlingarna blandar samman för många stora och svåra frågor och enskilda länder kan lätt finna ­argument för varför just de ska få åka snålskjuts på andra.

I stället för komplicerade överenskommelser vore den bästa lösningen att införa ett världsmarknadspris på koldioxid, lika för alla. En stor aktör bör ta ledningen för det – 194 länder som i Durban kommer inte överens. Här har Europa en historisk utmaning.

Grundproblemet är att klimat­påverkan är gratis eftersom marknadernas prissystem är satt ur spel. ­Införs ett pris på koldioxidutsläpp kommer de förorenare att minska sina utsläpp vars kostnader för utsläpps­reduktion understiger priset som de ­annars får betala. Återstående föro­renare betalar för sina utsläpp vilket ger dem incitament att söka nya lösningar. Genom ett pris på utsläpp skapas nya marknader för ny teknik och miljövänliga innovationer. Utvecklingen styrs i hållbar riktning.

Ett pris på klimatpåverkan måste skapas på politisk väg, det behövs en koldioxidskatt. Handel med utläppsrätter är ett alternativ, men en koldioxidskatt ger ett tydligare förutsägbart pris, skarpare incitament och bättre kontroll över reduktionskostnader. Eftersom vi saknar en global institution som kan införa en sådan skatt vore en lösning att alla nationer, var för sig, inför samma nationella koldioxidskatter. Världens ­nationer har skattesystem och verktygen för en sådan lösning, och Sverige och andra länder har goda erfarenheter som andra kan lära av. 

Problemet är svårigheten att nå ­internationella överenskommelser. Om EU på egen hand inför en koldioxidskatt och övriga länder fortsätter sina utsläpp, riskerar EU att drabbas av klimatförändringar, samtidigt som klimatpåverkande verksamheter i EU förlorar konkurrensfördelar och kanske etablerar sig utomlands. Är det klokt att klimatbeskatta inom EU men acceptera import av varor som orsakar utsläpp utomlands?

Här kan EU kombinerar en klimat­skatt i Europa med en tull på ­klimat­påverkande import från de länder som inte själva inför motsvarande klimatskatt. Klimattullen kan utformas så att den återspeglar olika nivåer av utsläpp och intäkterna från klimat­skatten och klimattullen kan användas av EU för att finansiera skydd av det finansiella systemet.

En sådan politik skulle ha flera fördelar. En klimattull skulle skydda klimatpåverkande industrier i Europa och göra politiken mer politiskt genomförbar. En tull skulle dessutom ge svar på kritiken att EU accepterar utsläpp via import. Viktigast: EU skulle sända ett tydligt budskap till omvärlden: sätt själva pris på er klimatpåverkan, annars gör vi det åt er.

En klimattull skulle ge länder ­utanför EU större anledning att införa en egen klimatskatt, för att få bättre tillgång till världens största marknad och egna skatteintäkter i stället för tull. Ju fler länder som skulle följa initiativet med en inhemsk klimatskatt och klimattull, desto större anledning för andra att följa efter.

Kritiker invänder att detta leder till protektionism, men riskerna för att skada den internationella handeln är små jämfört med riskerna med att ­förändra klimatet. En annan kritik är att gamla industriländer har lång tids klimatpåverkan och bör betala mer. Mot detta kan invändas att priser på resurser i global handel är desamma för alla länder, utan hänsyn till deras grad av industrialisering. Och det finns också positiva externa effekter med industrialisering, som kunskaper och teknologier som är tillgängliga för utvecklingsländer. Om man tar del av de positiva effekterna bör man vara med och åtgärda de negativa.

Den finansiella krisen mobiliserar våra politiker inom EU att vidta åtgärder som inte tidigare varit möjliga. EU bör agera på två fronter samtidigt, ta ledningen i klimatpolitiken och införa ett pris för klimatpåverkan som blir märkbart såväl inom Europa som i resten av världen, samtidigt som ­intäkter skapas för att skydda det ­finansiella systemet.

 

Håkan Pihl, prefekt vid företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet, lektor vid Högskolan i Kristianstad
Författare till ”Miljöekonomi för en hållbar utveckling”, SNS förlag