Rapportförfattarna konstaterar att Sverige är mycket öppet mot omvärlden och beroende av gränsöverskridande transaktioner vad gäller varor, tjänster och finansiella tillgångar. Denna finansiella öppenhet är viktig för Sveriges ekonomiska tillväxt, men kräver också en noggrann analys.

De svenska myndigheterna agerade med beredvillighet vid finanskrisens utbrott. Det breda omfånget av åtgärder inkluderade nödlån, marknadsstöd, förändringar i de statliga garantierna, nödvändig rekapitalisering och traditionell penningpolitik.

"De exakta effekterna av de skilda åtgärderna är svåra att reda ut. Även om Sverige upplevde en betydande nedgång i produktion och aktiepriser, så stabiliserades spreadarna på finansiella instrument, krediterna till hushållen var relativt stabila medan krediterna till företagen återhämtade sig snabbt", skriver rapportförfattarna.

Viktigt att notera är att det finansiella systemet överlevde krisen mer eller mindre intakt.

"Med hänsyn tagit till alla omständigheter så är vi av uppfattningen att det svenska krisagerandet var berömvärt snabbt, typiskt sett lämpligt och bådar väl för hanteringen av framtida kriser", skriver rapportförfattarna.

Ralph Bryant sade vid seminariet att det är viktig att ställa sig frågan om Riksbanken kunde ha sänkt snabbare och mer under krisen, eller än viktigare ha gett ett mer ackommoderande budskap via sin reporäntebanan.

"Kunde Riksbanken ha varit djärvare i hur de kommunicerade detta", sade Ralph Bryant, som dock tillade att under en "orkan" som finanskrisen så är det svårt att ha fullständigt tillgänglig information vilket komplicerar bedömningarna.

De flesta centralbanker har inte fokuserat tillräckligt på osäkerhetsaspekten i sin framåtblickande guidning och hur de ska införliva sina bedömningar om den framåtblickande osäkerheten i sin kommunikation med allmänheten.

Rapportförfattarna diskuterar olika sätt att hantera osäkerhetsintervallen i prognoserna, där dessa till exempel skulle gälla även alternativscenarion, de skulle kunna förkortas tidsmässigt och förklaras bättre textmässigt, eller i mindre grad bara baseras på historiska utfall.

Man kan också ställa sig frågan om Riksbanken borde ha gått ända ner och sänkt räntan till 0 procent, där en del av invändningarna mot "nollräntebegränsningen" kan ifrågasättas. Mer studier om denna "nollräntebegränsning" kan behövas för framtiden.

Rapportförfattarna noterar att det funnits betydande åsiktsskillnader inom direktionen vad gäller en exit från krisperioden. Skillnaderna mellan olika direktionsledamöter under 2009-2011 om den framåtblickande guidningen är en viktig fråga. Relativt små skillnader i den förväntade reporäntebanan är associerade med förmodligen betydande skillnader i möjlig utveckling för ekonomin. Den svåra uppgiften blir att bestämma hur man bäst ska kombinera en modellbaserad analys med andra bedömningar och hur man för allmänheten bäst ska förklara denna process med associerad osäkerhet.

Rapportförfattarna konstaterar att den globala finanskrisen har förändrat debatten om hur den finansiella policyn bäst ska bedrivas på åtminstone fyra sätt. För det första har centralbanker, marknadsaktörer och analytiker i allmänhet intagit positionen att den traditionella penningpolitiken bör ge högre prioritet till finansiell stabilitet. För det andra har de gett ökad vikt åt förbättringar i förmågan att bedriva en "klok" (prudent) policy. För det tredje erkänns samverkan mellan traditionell penningpolitik och "klok" policy och att dessa helst bör koordineras. För det fjärde har det blivit ökat fokus på hur de övervakande myndigheternas rollfördelning och ansvar, dels inom länderna men också mellan olika internationella organ.

Vad gäller en "klok" makropolicy har det kommit ökad reservkrav för bankerna och åtgärder för att minska kreditfluktuationerna för att nå ökad stabilitet. Dessa kontracykliska kapitalkrav kan potentiellt också komma att hantera "bubblor". Ett exempel på verktyg i Sverige är det bolånetak som införts, där flera studier om effekterna behövs. För svensk del behövs också fokus på bankernas likviditetsbehov i utländsk valuta, med bland annat riskerna vid refinansieringen.

"Många av dessa åtgärder är lovande men det är för tidigt att avgöra hur effektiva de kommer att bli för att minska sårbarheterna", skriver rapportförfattarna.

Buffertar för att hantera finansiella chocker kan också byggas på nationell nivå (snarare än banknivå). I Sverige har en finansiell stabilitetsfond satts upp, och Riksbanken har beslutat att utöka sin valutareserv för att kunna ge stöd till det finansiella systemet vid behov. Storleken och finansieringen av dessa buffertar har samtidigt varit delvis omstridd.

Samtidigt har till exempel bedömningen om hur transmissionsmekanismen från penningpolitiken till den reala ekonomin tvingats revideras, och mer forskning krävs inom detta område med förbättrade modeller som tar större hänsyn till ett bredare ramverk.

Potentialen för instabilitet i den finansiella aktiviteten kan samtidigt inte bara hänföras till finansiering över gränserna. Orsaken är djupt rotad i informationsassymetrier, stort informationsflöde och moral hazard-problem som förvränger det finansiella beteendet. Gränsöverskridande aktiviteter kan förstärka potentialen för instabilitet. Hur ansvaret för komplicerade gränsöverskridande aktiviteter ska fördelas mellan nationella och utländska myndigheter är i mycket en fortsatt öppen fråga.

Rapportförfattarna noterar även att distinktionen mellan penningpolitik och implementeringen av "klok" policy riktad mot finansiell stabilitet har lösts upp, och mer fokus har lagts på samverkan mellan dessa. För svensk del återstår att tydligt fördela hur ansvaret ska fördelas mellan olika myndigheter. En idé kan vara att inrätta ett gemensamt råd för finansiell stabilitet där policyn hos regeringen, Riksgälden, Riksbanken och Finansinspektionen samordnas på regelbunden basis.