Han verkar bra på att begränsa Annika på ett sätt som hon kan ta, rentav tycker om. Är det så ­mellan dig och din man också?
”Ja. Jag drar, Mikael bromsar. Annars hade vi inte kunnat vara ihop i 22 år. Han är dessutom vd i mina privata bolag. Men Annika Bengtzon är inte jag. Hon är en besvärjelse, ett verktyg.”

Verktyg för vad?
”För att blotta orättvisor. Om en kvinna skulle bryta mot så många normer och regler som Annika gör skulle hon inte tillåtas fortsätta sitt sammanhang utan ramla ut. Männen hänger där­emot fast genom varandra, som med osyn­liga gummiband. I verkligheten tas en kvinna in i gänget och sedan är kvoten fylld. Den utvalda blir både gatekeeper och alibi.”

Hur då, menar du?
”Kolla när ­någon blir chef. Är det en man, gnuggar andra män händerna och räknar med att stå näst på tur. Är det en kvinna, tänker de andra kvinnorna ’fan, nu är det kört’.”

Du gamla, du fria är den hittills mest våldsamma delen i serien. Hur kommer det sig?
”Det blev så.”

Så det är boken som bestämmer hur den ska bli och inte du?
”Nej, karaktärerna interagerar och kan i viss mån säga saker till varandra som jag inte visste om, men jag är Gud i mitt eget universum!”

Är det därför du skriver?
”Kanske. Jag vill berätta stories utan att bli avbruten och. Allt annat – försäljning, pengar, kändisskap – är faktiskt bara bonus.”

Så du håller inte med Camilla Läckberg om att en författare är ett varumärke?
”Absolut inte! Jag är inget jävla varumärke.”

…utan du är?
”En människa… en tanke och en ambition att ta ett steg längre. Ingetdera är en vara. Men när man nu har chansen måste det man säger handla om något riktigt och vettigt.”

Kvinnovåld, utsatta barn och andra förtryck är återkommande teman även i dina krönikor och reportage. Varifrån kommer ditt rättvisepatos?
”Vet inte, men redan som barn började jag ­gråta när ­någon blev orättvist behandlad. Jag upplever inte alls mig själv som orättvist behandlad utan upprördheten gäller alltid andra.”

Har du gått i terapi?
”Ja, men inte för det. Jag är lite konstig, tycker till exempel inte om lyckliga, trevliga saker. Begriper mig inte på lyckotvånget över huvud taget, och så är jag sjukt rastlös. Jag trivs bäst på ett flygplan eller i ett flyktingläger i Afrika.”

Varför känner du dig obekväm med lycka?
”Jag växte upp väldigt isolerat, mitt i skogen i Norrbotten, och hade inga begränsningar utom geografiska. Bortsett från min lillebror hade jag inga jämnåriga kamrater förrän jag började skolan, och då var det för sent att få in mig i normer som flickrollen. I skolan var jag bäst men dög ändå aldrig, så jag hoppade av efter nian. Ju ­äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket jag fick med mig hem­ifrån, att min kantighet är mer en tillgång än ett handikapp.”

Efter Folkhögskolan i Kalix blev du journalist och var bland annat med vid starten av Metro.Varför tycker du att journalister ska granskas mer?
”För att de har väldigt mycket makt och för att många är så otroligt maktfullkomliga. Journalister ska alltid ha sista ordet, skjutjärnsreportrar är värst av alla. De är som prinsessor på ­ärten när det gäller kritik, tål inte ens skoj.”

Har du diskuterat det här med Jan Guillou, din vän och kompanjon i Piratförlaget?
”Nej, det har vi nog aldrig gjort.”

2010 valtalade du med Thomas Bodström och Mona Sahlin. Har du funderat på att bli politiker?
”Nej. De bästa politikerna är jurister – Bodström, Obama, Clintons, Palme, Anna Lindh… De vet att det finns två sidor av allting. Jag har alltid röstat på Socialdemokraterna, men kommer aldrig att rösta på Håkan Juholt.”

Varför inte?
”För att jag inte förstår vad han vill politiskt. Jag kan inte relatera till det han säger, som att Sverige ska tillbaka till folkhemmet eller att han inte tycker om fattiga barn. Jaha, och?”

Förra året sa du i Di Weekend att du efter Bengtzon-böckerna skulle börja skriva tantsnusk, men nu är du mer inne på poesi. Vad hände?
”Ingenting, jag vill göra olika saker olika ­dagar. Att kunna göra vad jag vill med min tid är det bästa privilegiet som jag har.”