Västvärlden är nu i en allvarlig kris där förtroendet för det politiska ledarskapet har minskat dramatiskt. Samtidigt ifrågasätts ledarskapet i näringslivet. Bankerna utgör den största måltavlan. Några av världens bankgiganter har blivit insolventa och har räddats av stater som dittills räknat sig till marknadsliberalerna ­ främst USA och Storbritannien. Ett exempel är världens för några år sedan största bank, Citigroup i New York, som räddades av den amerikanska staten.

I England blev såväl RBS som Lloyds Bank förstatligade inför utsikterna till storkonkurser. Lehman Brothers gick i konkurs för några år sedan. De två schweiziska storbankerna UBS och Credit Suisse har skadats av tradingskandaler och bedrägerier. De två franska storbankerna BNP och Société Générale har tappat en stor del av sitt börsvärde efter svåra kreditförluster och tradingäventyr. Det har avslöjats att en rad komplicerade bankprodukter inte har begripits av bankernas ledarskikt. En av världens mest kända investmentbanker, Goldman Sachs, har förlorat sin forna gloria genom affärer som har ansetts moraliskt tvivelaktiga.

I samtliga av de banker som jag nämnt har ersättningarna till cheferna varit ofattbart höga och mångdubbelt större än för ett eller två decennier sedan.

Förutom bankfallissemangen har även industrin haft sina katastrofer. General Motors, tills nyligen världens största företag, gick i konkurs och räddades av den amerikanska staten, som tillsammans med bilarbetarnas fackförbund har majoritet i det rekonstruerade företaget.

Vad gäller mål och värderingar har vi bevittnat en rå nykapitalism, framför allt i den finansiella sektorn men aven inom private equity och delar av industrin. Drivkraften har varit pengar som övergripande mål. Enklaste sättet för ledande befattningshavare har varit att länka sina inkomster till den korta avkastningen, det vill säga helår ­ eller i extrema fall kortare perioder. Även löneförmåner, utanför lön och bonus, har ökat kraftigt.

Denna kortsiktighet har minskat investeringarna för framtida konkurrenskraft, men även urgröpt förtroendet hos allmänhet, politiker och i vissa fall även de anställda. Personalen kan jämföra chefsersättningarna med egna löneökningar på ett par procent.

Man kan jämföra dagens ganska utbredda girighet­ eller "följa John-beteende", med de kända kapitalistiska dynastierna, varav jag har känt några av deras överhuvuden. Oavsett hur dynastiernas rikedom skapades ­ vissa använde metoder som var "okonventionella"­ så har deras ledarskap oftast präglats av långsiktighet och ansvar för deras många intressenter.

Jag tänker på Rockefeller, Morgan, Agnelli och Wallenberg för att nämna några. Men jag tänker också på industriledare som inte hade stora ägarintressen. Assar Gabrielsson var en sådan som i stark tro drev Volvo i decennier, trots svåra tider. Utan honom hade Volvo inte funnits. En australisk god vän till mig sa vid ett tillfälle om ett företag som inte gjort vinst de första tjugo åren, men sedan blev ett av de lönsammaste:

"They had the divine confidence!"

Värderingar och mål som alltid, enligt min mening, håller, är att värna om alla intressenter, det vill säga kunder, anställda, de samhällen där företaget är etablerat, de länder där företaget finns och givetvis aktieägarna. Även ägarna bör få stor glädje av att deras företag är väl ansett, har konkurrenskraft genom investeringar för framtiden, och har anställda som är stolta och motiverade.

Vad gäller kunden borde det vara självklart att de varor och tjänster man erbjuder ska ha de egenskaper och den kvalitet kunden har rätt att vänta sig. Bästa garantin för detta är personal som är välutbildad och har ett värdigt arbete.

Förmågan att hantera lågkonjunkturer och kriser är en egenskap som är ytterst värdefull. Att ta ansvar för misstag är sällan förekommande. "Det är mitt fel" är en härligt befriande kommentar i en tid av kollektivt ledarskap och undanflykter. Den som bär sitt ansvar blir ofta förlåten.

Under 1970- och 1980-talen var både konjunkturer och arbetsmarknad ganska svåra att hantera. Näringslivet har sedan dess varit besparat stora konflikter på arbetsmarknaden. Girighet och kortsiktighet är dock en inbjudan till problem.

Vi har många fina företag i vårt land, men de borde avhålla sig från att dras in i kortsiktighetens garn.

Att förstå att företaget har många intressenter är en viktig utgångspunkt.

Denna förståelse skapar också insikten om att ledarskap är svårt. Det måste tas på allvar och detta allvar har helt andra dimensioner än stora penningförmåner för cheferna.

Pehr G Gyllenhammar

Tidigare bland annat vd och styrelseordförande för Volvo 1971­1993, ordförande i Kinnevik 2003­2007, och rådgivare till investmentbanker samt samhällsdebattör.