Ett antal rätter är redan klassiker. Så till den milda grad att Fäviken får passa sig för att bli offer för sin egen framgång – gästernas förväntningar måste ställas mot behovet av att skapa nytt. ­En krustad på grisblod med feta, fylliga romkorn. Showen när ett helstekt koben bågfilas upp i matsalen och märgen blandas med rått ko­hjärta och ett salt med stark doft av den mäktiga libbstickan. Den sensationella pilgrimsmusslan, ångad eller snarare rökt i sitt skal,  och serverad på en bädd av skog att ätas med fingrarna, så perfekt stekt att proteinerna just stannat och gommen inte vet om födan är rå eller kokt.

Om Ockhams rakkniv gäller filosofiska resonemang, att den enklaste förklaringen ska väljas, gäller här Magnus Nilssons kockkniv. Varje tallrik är så sparsmakad att enkelheten vid en första anblick kan synas just enkel. Så är det inte. Ett fat med ett 15 sekunder ångat grönkålsblad och en bit grillad marulk, ­endast smaksatt med en ättiksgelé, fullkomligt exploderar av smak.

En tjäder och av en excentrisk kemilärare plockad svamp bildar en fågelrätt, så intensivt viltsmakande att väggarna i det gamla spannmålsmagasinet för ett ögonblick försvinner och skogen tar sig in i rummet.

”Töntigt gott” kallar sommelieren kombinationen av grädde och riesling, än bättre­ med vinägerjäst öl (vad nu det är), serverat med torkad fisk. Fisk på tork hänger för övrigt runt om i matsalen, här levs myten om det närodlade, närplockade och närkärnade fullt ut.

Och personalens passion går inte att ta miste på. Detta är inte ett koncept, det är äkta. Naturen är närvarande, på gott och ont. En rejäl kamikazefluga störtar sig ned i ljuset på bordet och landar på tallriken med förbrända vingar. Och ett diskret tag med askskyffeln får ut en mus som okynnigt springer under fötterna på Di Weekends champagnesörplande krogpatrull.

Det vevas på handjagad glassmaskin och hallonsylten får sällskap av både glass och kräm på ankägg.

Sedan är det dags att avsluta en trappa ned. Då uppstår kvällens enda riktiga valsituation: ett örtte från trädgården ­eller kokkaffe till de torkade blåbären och tjärpastillerna?

Det blir ett te, och en likör på goliatmusseron som smakar som svampkorgens botten en kylig höstdag. Knappast gott, men ändå i sitt sammanhang alldeles enastående rätt.

Fäviken behåller sitt maxbetyg, men ”prisvärt” sätts med viss tvekan efter att menypriset höjts till 1.250 kronor.