”Risken blir att vi inskränker kretsarna vi letar i för mycket. Man kan fråga sig om vi har råd att vara så restriktiva”, säger Carina Lundberg Markow, chef för ansvarsfullt ägande på Folksam.

I USA har Facebookskandalerna duggat tätt den senaste tiden. Den demokratiske kongressledamoten Anthony ­Wiener tvingades avgå efter att ha skickat lättklädda bilder av sig själv till en ung kvinna. Hon var imponerad av Wieners politik och skrev kommentaren ”hot” på hans Face­book­sida. Han trodde att hon menade att han var het. Bilderna som var ämnade för henne privat spred sig som en löpeld på inter­net, och en politisk karriär var över.

I Sverige har de mest uppmärksammade fallen i näringslivet handlat om personer på betydligt lägre nivå.

Tre anställda vid callcenterföretaget Go Excellent fick sparken ­efter att de i något hotfulla ordalag kri­ti­serat sin arbetsgivare. En fri­skole­rektor i Norrland sparkades för att ha varit med i Facebookgrupper med sexuella teman. Visserligen fick han senare upprättelse, men skadan var redan skedd.

Det går att dra två slutsatser av de senaste årens skandaler. Den ena är att allt du gör på sociala ­medier kan slå tillbaka mot dig senare. Den andra är att det spelar ingen roll hur försik­tig du är med vad du lägger ut på nätet. Du kan råka illa ut ändå.

Den så kallade macaca-skandalen i USA visar det med all önskvärd tydlighet. Den handlar om den republikanske senatorn ­George Allen. Han spåddes en lysande ­politisk karriär. Det ansågs troligt att han en dag skulle ställa upp i ett presidentval.

Problemet var att hans demokratiska motståndare i ­valet 2006 avdelade en medarbetare att på heltid filma Allens offentliga framträdanden. Till saken hör att den unge medarbetaren var av indisk härkomst.

George Allen tröttnade till slut på filmandet, spände blicken i kamerakillen och kallade denne ”macaca”, en nedsättande term för färgad.

Motståndarlägret vittrade omedelbart blod och lade ut klippet på videosajten Youtube. På några timmar hade det nått tio­tusentals tittare och visats på alla de ­stora tv-kanalerna. George Allens politiska karriär var över.

En svensk parallell är Maria Borelius korta sejour som moderat handelsminister 2006. Det var inte en tidning eller tv-­kanal som sänkte hennes försvar för att ha betalat sin barnflicka svart – att hon inte hade råd annars – utan en politisk bloggare. Nyheten spred sig via sociala medier och när den nådde traditionella medier var hennes tid som minister över, efter bara åtta dagar.

Ett av Sveriges mest uppmärksammade exempel på politiker som tvingats lämna sitt jobb på grund av en Face­bookuppdatering är Fredrik Reinfeldts pres­sekreterare ­Edvard Unsgaard. Han gjorde en skämtsam koppling mellan städning av av­föring i trapphuset och att skapa jobb för invand­rare. Det kunde med lite illvilja tolkas som rasistiskt, ­eller i alla fall som invand­­rar­förakt. Reinfeldt beslutade sig för att flytta Unsgaard till ett annat depar­­­tement.

En person som känner till de politiska spelreglerna bättre än de flesta är Niklas Nordström, pr-konsult på Prime och tidigare SSU-ordförande.

Han drar två slutsatser av historier som Maria Borelius och Edvard Unsgaards. Dels att oppositionen alltid kommer att utnyttja småskandaler, det är en del av det politiska spelet. Dels att det drabbade partiet måste bli bättre på att hantera skandalerna. Niklas Nordström anser att Fredrik Reinfeldt för snabbt övergav sina med­arbetare.

”De flesta av oss tror inte på allvar att ­Edvard Unsgaard är invandrarfientlig. Men han klarade inte kritiken och ytterst var det statsministern, i egenskap av hans chef, som inte lyckades hantera situationen”, ­säger han.

”Har du gjort något som är fel måste du stå för det, och i yttersta fall kan det vara tvunget att du avgår. Men väljer man att avgå eller peta en medarbetare kan det just nu vara den enkla vägen, men långsiktigt tappar man dugliga personer. Om det är en fråga som i sak inte har något att göra med det politiska uppdraget händer det ofta att man ger sig för snabbt.”

Den amerikanska macaca-skandalen och avslöjandet av Maria Borelius skatteaffärer är bara ett par exempel på hur sociala medier ligger utanför den drabbade personens kontroll. Högst troligt kommer den typen av avslöjanden att bli vanligare.

Niklas Nordström konstaterar att både Socialdemokraterna och Moderaterna ­aktivt letar information om sina politiska motståndare och använder den i olika sociala sammanhang, helt enligt amerikansk politisk modell. Båda  partierna har nätverk av politiska bloggare som hjälper till att sprida budskapet.

”Förr eller senare kommer vi att få se en svensk macaca-skandal”, säger han.

Det är mindre sannolikt med en renodlad macaca-skandal i företagsvärlden. Scania sitter sannolikt inte och planerar en Youtube-attack mot Volvochefen ­eller vice versa.

Därmed inte sagt att företagsledare kan känna sig trygga så länge de håller sig ­borta från Face­book.

”Det behöver inte vara bilder på den egna Facebooksidan som ställer till med problem. Det kan vara en bekant som lägger upp festbilder där du är taggad, eller så startas en tråd på Flashback med mindre smickrande uppgifter”, säger Carina Lundberg Markow, chef för ansvarsfullt ägande på Folksam.

Sannolikt dröjer det innan en koncernchef på något av våra storföretag kommer att få sparken på grund av en Facebookskandal ­eller en olämplig Twitterkommentar. Det beror dock mindre på att toppcheferna skulle ha särskilt bra omdöme än på att de inte hinner.

”De flesta chefer på den nivån vet knappt vad Twitter är. De lever ett så extremt inrutat liv att de inte har tid”, säger Carina Lundberg Markow.

Personer som nått den absoluta toppen har dessutom lärt sig att vara extra försiktiga.

”Jag rekryterar chefer och vd:ar, få av dem förekommer på nätet. De svarar sällan på invitationer på Facebook eller Linkedin. De är redan restriktiva, och det är att rekom­mendera”, säger chefsrekryteraren Hans von Schreeb på Executive.

Det blir kne­pigare för nästa generations chefer – de som i dag går på Handels eller har varit ute i arbets­livet i några år, och som började ­använda Facebook in­nan de började bekymra sig över karriären.

Det första Hans von Schreeb tänker på som ett potentiellt problem för kommande chefer är dock inte omdömeslösa festbilder. Det en person gjorde som 19-åring är för det mesta preskriberat i allmänhetens ögon när det är dags att bli vd.

Däremot kan poli­tiska kommentarer bli en belastning, och här kan sociala medier snabbt bli ett bekymmer. En ogenomtänkt kommentar på en fest stannar i de flesta fall där. Samma kommentar på Facebook eller Twitter kan nå hundratals människor.

”Säg att jag rekryterar en chef till ett före­tag med en uttalad mångfaldspolicy. Då är invandrarfientliga åsikter mindre lämp­liga”, säger Hans von Schreeb.

Förmodligen räcker det inte med att personen röstat på Sverigedemokraterna för att automatiskt diskvalificeras. Det är trots allt ett demokratiskt valt parti, konstaterar Hans von Schreeb.

”Men det finns grupper runt det partiet som jag har koll på.”

Rasistiska åsikter hos en kandidat är ett legitimt skäl för före­tagen att avstå från att anställa, men det före­kommer att tilltänkta chefer nobbas på egentligen ganska harmlösa grunder. Cari­na Lundborg Markow på Folksam lägger en stor del av ansvaret på arbets­givarna, som i sin specifikation till rekryterarna ställer krav på fullständigt perfekta personer.

”Jag tror att rekryterarna upplever ett hårdare klimat som tvingar dem att göra väldigt noggranna kontroller. Det förekommer klausuler där rekryteraren tvingas beta­la tillbaka arvodet om något händer sex månader eller ett år efter anställningen. Det skapar en stor försiktighet”, säger hon.

Hon ställer frågan om företagen har råd att vara så restriktiva i sin chefsjakt.

”Risken blir att vi inskränker kretsarna vi letar i för mycket. I en tid när vi har en stor generationsväxling framför oss kan man ju fråga sig om vi har råd att vara så restriktiva”, säger hon.

Det handlar inte bara om att poolen av kandidater blir för liten, utan lika mycket om att den grupp som företag och politiken rekryterar ur blir för likriktad, för tråkig. Niklas Nordström konstaterar att de politiska partierna redan nu har svårt att hitta kandidater från näringslivet. De ”renlighetskrav” som de sociala mediernas hök­ögon ställer gör inte upp­giften enklare.

”Vi hamnar i ett läge där man väljer personer som känns väldigt trygga och säkra. Då väljer du inte en Maria Borelius med ett förflutet i näringslivet, utan Sten Tolgfors som är fostrad i ett politiskt ungdomsförbund, för han har inte gjort några konstigheter och är i den meningen ofarlig”, säger han.

Det många ar­bets­givare glömmer bort är att inte bara de anställdas klantigheter på Facebook sker i offentlighetens ljus. Deras reaktioner, ­eller överreaktioner, är minst lika offentliga.

Pr-konsulten Carl Thalén på K-Street Advisors pekar på callcenterföretaget Go Excellent.

”De kanske såg sina anställdas kommentarer som ett hot. Men vi andra, som läser om händelsen och ser inlägget i sitt sammanhang, tycker förmodligen att det inte var så farligt. Reak­tionen blir i stället att där vill inte jag jobba.”

Slutresultatet blev att Go Excellent har skaffat sig en klar nackdel i konkurrensen om duktig personal. Fortfarande är nyheten om de tre avskedandena en av de första träffar som kommer upp när man söker på före­tagsnamnet på Google.

Juridiskt har det visat sig att företag har all rätt att sparka anställda som kritiserar dem på sociala medier. Det räknas som illojalitet. Men enligt Carl Thalén är förfarandet tveksamt av ­flera skäl.

”Frågan är vad som är den smartaste strategin: att göra sig av med den som kritiserar företaget, eller ta det som en signal om att något är fel och måste rättas till? Kritiken och missnöjet försvinner inte för att du avskedar en enskild anställd”, ­säger han.

För den enskilde är den kanske viktigaste lärdomen att allt man gör på Facebook, Twitter och andra sociala medier är offentligt. Du kanske ser det som en kommunikation mellan dig och en kompis. Men det är en diskussion som förs inför ­publik.

”Det blir lite som att få syn på en bekant ute på stan och så skriker du över torget att din chef är en idiot. Alla kan höra dig”, ­säger Niklas Nordström.

Den amerikanske författaren och journalisten Jeff Jarvis argumenterar i sin nya bok Private parts för att vi tvärtom ska vara öppnare och mer offentliga.

”Jag menar att vi är för besatta av att vara privata. Det gör att vi riskerar att missa en massa möjligheter”, skriver han.

Men just nu verkar det som om Facebook har misslyckats med den ambitionen. Om ­något, gör den blixtsnabba spridningen att vi blir försiktigare, både på de egna sidorna och i verkliga livet, av rädsla för att andra ska lägga ut information om oss och bilder på oss.

Första steget mot att vända den utvecklingen är enligt Carl Thalén att vi måste lära oss att förstå sociala medier.

”Jag tror att de häftiga reaktioner vi sett i olika sammanhang är en effekt av att man inte förstår sociala medier. Och om man inte kan bedöma en risk slutar det med att man inte tar den”, säger han.

Niklas Nordström är inne på samma ­linje. Vi har fortfarande inte förstått att de flesta bilder är tagna i ett sammanhang.

”Lösryckt ur sitt sammanhang kan en festbild användas för att ifrågasätta om personen har vad som krävs för ett vd-jobb ­eller ett politiskt uppdrag. Men i verkligheten var det kanske helt oskyldigt ett gäng som spexade”, säger han.

Kanske är det så att Facebook just nu gör oss tråkigare, men att vi med tiden kommer att få en mer avslappnad attityd när har vi lärt oss förstå sociala medier – och insett att de flesta av oss har gjort någonting som inte gjorde sig så hemskt bra på bild.

”Det kan vara så att det förändras över tiden, att det finns en generationsfråga. Vi som är födda på 1960-talet har ett annat perspektiv än de som är födda på 1980-­­talet på vad som är privat och vad som är offentligt. Det är mycket möjligt att vi är inne i en fas då man blir mycket mer tolerant i synen på vad man kan berätta”, ­säger Niklas Nordström.