”Jag kunde inget om datorspel, de ville ha någon med erfarenhet från övrigt näringsliv, men bara några månader efter att jag tillträdde fick vi upprätta kontrollbalansräkning.”

Årets Gasellvinnare i länet är sprungen ur ett projekt som gjordes av en grupp studenter vid Blekinge Tekniska Högskola, som plockades ut till en inkubator som hette Gameport, driven av Tarsiers nuvarande vd Mattias Nygren.  Företaget drog i gång på allvar 2006, men resan har alltså inte varit spikrak.

Styrelseledamoten Lars Fajerson, tidigare vd för Sparbanken Karlshamn, har varit engagerad ända sedan Gameport-tiden:
”Personalen ställde upp fantastiskt lojalt när det var problem, de jobbade för svältlöner.”

Inte ens det, enligt en av grundarna, programmeraren Andreas Johnsson som nu jobbar från den ett år gamla filialen i Malmö:

”Det var nog två år som jag inte tog ut någon lön alls, jag levde på sparade pengar.”

Orsaken till kapitalbristen år 2009 var att konsolspelet Rag Doll kung fu: Fists of Plastics blev försenat.

Andreas Johnsson och vd Mattias Nygren fick resa över till beställaren Sony Computer Entertainment i England och helt enkelt be om nya uppdrag från elektronikjätten.

Så blev det – Sony beställde, Tarsier skötte sina skulder, vändningen kom, orderböckerna fylldes och året slutade med fördubblad omsättning och tydlig vinst.

”Jag minns att det stod 10?000 kronor på kontoutdraget ena dagen, och 1 miljon dagen därpå”, säger Mattias Nygren.

Han visar runt. Arbetet är just nu inriktat på att utveckla nästa Little Big Planet, för Sonys nya Playstationkonsol Vita, och förklarar några av datorspelsbyggnationens olika aktörer:

Gamedesignern bestämmer vad spelet ska handla om och vad figurerna – till exempel Sackboy i Little Big Planet – ska kunna göra: hoppa, springa, slå, prata…

Grafikern formar spelfigurerna i datorn, det kan liknas vid att modellera med lera, och färglägger figurer och omgivning.

Animatören fixar figurernas rörelser i datorn.

Programmeraren ser till att allt detta funkar genom att knacka in rätt ettor och nollor.

Ljuddesignern lägger på musik och ljudeffekter.

”Vi har numera all denna kompetens i företaget. Vi har totalt kreativt ansvar för det nya spelet, men har själva underleverantörer, bland annat brittiska Double Eleven för tekniken”, säger Mattias Nygren.

Borta är hundåren ”med studentlöner i en stenhård bransch”, då man i början fick vara underleverantör till mindre bolag. I dag är Tarsier Studios känt och vet sitt värde. Mattias Nygren hyllar medarbetarnas växande kompetens och ”aldrig-ge-upp-attityd”, men också största kunden:

”I början var vi ett gäng killar som inte visste hur man gjorde kommersiella datorspel, som åkte runt till olika förlag och ville ha miljoners miljoner, men ingen visste ju vilka vi var. Sony gav oss chansen att visa vad vi kunde, sedan har vi vårdat den relationen”, säger Mattias Nygren.

Så bakom den exploderande tillväxten på 467 procent mellan 2006/07 och 2009/10 – den period som Di mäter – finns både fler uppdrag och bättre ersättning per projekt. Under räkenskapsåret som slutade i augusti i år ökade omsättningen från 15 till 25 Mkr, antalet anställda gick från 20 till 39.

”Jo visst har vi växtvärk och behöver konsolidera oss. Vi kommer inte att fortsätta att växa exponentiellt, men mellan 30 och 40 Mkr kan vi nog nå inom två år.”

Ett lite lugnare tempo alltså, där Tarsier i liten skala och utan enorma investeringar också ska börja utveckla och sälja spel helt efter eget huvud. En del av de anställda kommer att göra detta i stället för att fortsätta att debitera arbetstimmar.

Det är ett medvetet val, som sänker tillväxten och lönsamheten – men också ger fler ägg än dagens enda i korgen.

”Det kommer att öka stoltheten hos personalen men också minska sårbarheten. Vi jobbar samtidigt vidare med Sony, och vi har exklusivitetsavtal som gör att vi inte blir utslängda över en natt”, säger Mattias Nygren.

Fotografens sista bild tas genom entrédörren i glas med företagets logga – en bild på ett spökdjur, en art inom apsläktet med gigantiska ögonhålor, på engelska ”tarsier”.

”Jag har faktiskt ingen aning om varför det blev så. Men helt klart är det nog bland de sämsta namnen i världen – inte ens engelsmännen förstår vad det betyder”, skrattar Mattias Nygren.