Frågan är om högre inflation är en väg att gå för att hantera dagens skuldkris i EMU och USA.

”Det är värt att fundera på. Det är bättre att vi har lite för mycket inflation än att vi har deflation (allmänt fallande priser)”, säger Jan Häggström, chefsekonom på Handelsbanken.

Storbritannien har tjuvstartat. Centralbanken har hållit styrräntan på rekordlåga 0,5 procent sedan mars 2009 trots att inflationen i snart två år legat över målet på 2 procent. Den senaste siffran lyder på 4,5 procent.

”Jag tror att fler kommer att göra som Bank of England. De låter de facto inflationen vara lite för hög och struntar i det. Många andra kommer att landa där”, säger Jan Häggström.

Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB, ser däremot inte inflation som en lösning på skuldproblemen.

”Enligt de studier jag sett måste vi skapa inflation på 15-20 procent för att det ska få märkbar effekt och då är riskerna för att det går överstyr och vi får hyperinflation stora”, säger han.

Ett alternativ skulle vara en koordinerad ökning av inflationstakt över hela världen. Robert Bergqvist ser problem med det också.

”Om det ska räcka med 4-6 procent måste vi förmodligen ha det under lång tid och på global nivå. Då är rättviseaspekten viktig. Problemen finns i väst och varför skulle då tillväxtländerna, som redan sliter med höga energi- och matpriser, vara med och betala?”

Inte heller Jan Häggström ser inflation som någon dunderkur.

”Det är bara en dellösning. De skuldsatta länderna måste också komma i budgetbalans, eller helst överskott före räntebetalningar”, säger han.

En risk med högre inflation är att pris/löne-spiralen drar iväg för mycket. En annan att centralbankerna riskerar att tappa trovärdighet.

”Ingen officiell person kommer någonsin att säga att nu släpper vi upp inflationen.”

”Jag skulle bli väldigt förvånad om man vågar släppa upp inflationen väldigt mycket.”

Ett problem är att inflation som skuldbekämpare bara fungerar om skuldernas löptid är lång. Annars kan långivarna snabbt anpassa sina räntekrav.

Storbritannien hör till de länder som har längst genomsnittlig löptid på sin statsskuld, medan exempelvis Sverige har en förhållandevis kort. En annan grupp som skulle kunna gynnas är bolåntagare i USA, där normen är 30-åriga bolån.

En annan fråga är om beslutsfattarna verkligen kan skapa inflation om de så skulle önska. Robert Bergqvist noterar att den amerikanska centralbanken Federal Reserve ökat den så kallade monetära basen med 220 procent på fyra år, men någon inflation syns inte till.

”Pengarna har inte fått fart i systemet. Dels har de fastnat som likviditetsbuffertar hos bankerna, dels är efterfrågan på pengar låg”, säger han, och pekar ut resursutnyttjandet som den viktigaste orsaken till inflation snarare än utbudet av pengar.

Ökad inflation verkar, i alla fall inte ännu, stå på agendan hos världens tunga aktörer. Robert Bergqvist var på plats i Washington under Världsbankens, IMF:s och G20:s möten 23-24 september.

”Jag sprang runt på en hel del möten. Inte någonstans var det något prat om att låta inflationen göra jobbet. Det är fascinerande att frågan inte ens togs upp.”

Både Robert Bergqvist och Jan Häggström tycker dock att det vore rimligt att diskutera en höjning av inflationsmålen, som i många länder ligger kring 2 procent. Men inte som ett sätt att minska skuldbördan utan för att göra det lättare att anpassa priser och löner.

”Akademisk forskning visar att den optimala inflationstakten i USA ligger på 3-4 procent. I Europa ligger den sannolikt någon procentenhet högre eftersom arbetsmarknaderna är mindre flexibla här”, säger Jan Häggström.

”Jag kan köpa att en viss inflationsökning skulle vara bra som ett smörjmedel, för att underlätta allokeringen av kapital och arbete, men inte som en lösning på skuldproblemen”, säger Robert Bergqvist.