Ett huvudresultat i modern tillväxtforskning är att det är ett fåtal snabbväxande företag, gaseller, som skapar nästan alla nya jobb. De utgör endast runt 1 procent av företagen och de är både stora och små, och finns i alla sektorer.

Det finns inget stöd för föreställningen att just högteknologiska företag skulle vara mer framgångsrika. De snabbväxande företagen finns i lika hög grad inom handel och tjänster som inom verkstad och tillverkning. Innovationer i logistik, affärssystem, marknadsföring och design är minst ­lika viktiga som ny teknik.

Det Sverige behöver är en politik som skapar förutsättningar för dessa snabbväxande företag att nå industriell skala, med många anställda även i Sverige, med högt förädlingsvärde och stor exportandel.

Villkoren måste bli väsentligt bättre för de företag som kan och vill växa och anställa.

Så är inte fallet i dag. Sveriges ­industriella bas i de stora verkstadsföretagen har i allt högre grad flyttat utomlands. Det gäller ­såväl sysselsättningen som ägandet och huvudkontoren. Här skapas inga nya jobb netto. Men trots det står ­dessa företag fortfarande för lejonparten av svensk export, produktivitetsutveckling och tillväxt. Även börsuppgången 2010 beror till betydande del på verkstadssektorns framgångar.

Att detta är långsiktigt ohållbart ­inser nog de flesta. Sverige behöver fler stora och framgångsrika företag i fler branscher. Gärna i nya branscher. Men också inom den varu- och, allt mer, tjänsteproducerande verkstadssektorn.

Vad som krävs är inget mindre än ett politiskt perspektivskifte på näringspolitikens område. Det behövs en ny modell för svensk utvecklingskraft.

De satsningar på starta eget-bidrag och småföretagarstöd som i dag ­omhuldas av i stort sett samtliga ­riksdagspartier är delvis missriktade – ­totalt läggs här uppemot 20 miljarder kronor per år. Ökat egenföretagande är knappast svaret på Sveriges ­problem med ­sysselsättningen.

Även den ”innovationsstrategi” som aviseras i regeringsförklaringen riskerar att leda fel om inte perspektivet vidgas. Det gäller även den nya kommittén för företagsskatter.

I stället måste företagandets villkor förbättras generellt. Varken politiker, byråkrater eller forskare kan förutse vilka nya företag, branscher, innovationer, affärsidéer eller tekniska lösningar som är viktigast för tillväxt och jobb.

Det måste bli slut på planerings- och bidragstänkandet även på detta område.

Låt i stället de företag som själva fritt kan attrahera kapital och kunder växa, tjäna pengar, investera, anställa, ­utveckla och konkurrera ut dem som inte lyckas.

Låt marknaderna själva sålla fram de affärsidéer som fungerar för att skapa nya större företag.

Men det behövs även bättre förutsättningar för att behålla och utveckla stora verkstadsföretag, som kan ­utvecklas i symbios med växande företag i andra sektorer.

Ett sådant perspektivskifte innebär att en rad skatter, lagar och regler ­behöver ändras.

Framför allt behövs en ny syn på privat kapitalbildning och riskkapital, en ny betoning av flexibilitet och trygghet i förändring på ­arbetsmarknaden, en ny syn på ­incitamentens betydelse för utbildning och kompetensförsörjning samt en ny ­insikt om nödvändigheten av vinster, fri prisbildning och export inom ­områden som vård, skola och omsorg.

En ”nyindustrialisering” av detta slag innebär att den ursprungliga ­meningen för ordet industri, latinets industria, ”ivrig verksamhet, flit, företagsamhet” återupprättas. Tänk vårdindustri, spelindustri, hälsoindustri, skolindustri, säkerhetsindustri, handelsindustri, upplevelseindustri med mera.

Förebilder saknas definitivt inte. ­Securitas är redan i dag det svenska ­företag som har flest anställda, om än inte i Sverige. Men ett svenskt Walmart eller Nintendo borde inte vara en ­omöjlighet.

Kanske har det framgångsrika ­Sverige en unik möjlighet att genomföra ett skifte av detta slag. Men klarar dagens politikergeneration av att anta utmaningen att skapa förutsättningar för ett nytt industriellt Sverige?

?Nils Karlson, vd, Ratio,  Närings­livets ­forsknings­institut