Enligt Riksgälden är avtal där banken kan använda aktieutdelningar i den egna verksamheten den vanligaste avtalsformen när det gäller svenska banker. Det betyder att om kunden är en av de 900 som har inlåning över garantinivån på 500.000 kronor, kan pengarna försvinna vid en konkurs.

Finns det däremot ett avtal som säger att likvida medel i depån är förknippade med redovisningsskyldighet, är pengarna skyddade.

I dagsläget är det också oklart om aktieutdelningar kan komma in till kundernas depåer. Många bolag delar under hösten ut pengar till aktieägarna, till exempel Astra Zeneca den 13 september och Addtech i dag.

Bankkunder gör klokt i att inte lita på de löften HQ Bank och Finansinspektionen ger. Redan i dag står det klart att många kunder gjort betydande förluster eftersom de inte har kunnat göra några affärer.

I Finansinspektionens Fråga/Svar ställer myndigheten frågan ”Är det risk för konkurs?”, och svarar lite svävande att ”det borde finnas goda möjligheter att avveckla bolaget under ordnade former”.

Tittar man tillbaka på Finansinspektionens information kring den danska banken Capinordic, som hade 4.000 svenska sparare, var det lugnande svar på frågan ”Är det tal om konkurs?”. Då skrev Finansinspektionen att ”enligt den information vi fått från danska tillsynsmyndigheter är det i dagsläget inte tal om en konkurs”. 

Helt korrekt, men uppenbarligen ägnat att lugna spararna. 10 dagar senare, den 11 februari, sändes pressmeddelandet om konkursen i danska Capinordic Bank A/S ut.

Myndigheter och lagstiftare har svårt att hänga med i en komplicerad finansbransch, där mycket hänger samman. Capinordics konkurs ställde till det för 34.000 svenska PPM-kunder, som hade någon av fondbolagets fonder i sin portfölj. Kontot låstes under flera veckor och inga affärer kunde göras, eftersom det inte fanns någon distributör av fonderna.

Konsumenternas Bank- och Finansbyrå, som ska hjälpa rådvilla sparare, har svårt att svara på många frågor eftersom det är nya situationer och komplikationer som uppstår.

Den största skandalen på senare år för småsparare är norskägda Actas usla rådgivning kring de valutaobligationer som hade getts ut av Lehman Brothers. Efter konkursen i den amerikanska affärsbanken blev obligationerna mer eller mindre värdelösa. Dessutom hade Acta sålt in placeringen med lån på flera hundratusentals kronor, för att få en större hävstång. Spararna satt på pottkanten med värdelösa obligationer samt en stor skuld.

När kunderna i efterhand vänt sig till Allmänna reklamationsnämnden för att klaga på dålig eller obefintlig rådgivning kring riskerna friades Acta i våras i elva ärenden. Några hundra till ska granskas, men efter de första utslagen är kundernas förhoppningar naturligtvis små.

Hundratals småsparare har i stället lämnat in en ansökan mot Acta vid tingsrätten. Av de 3.000 kunder som var belånade har närmare 2.500 i stället accepterat Actas uppgörelse att betala 60 procent av lånet.

Placeringar kommer alltid att vara riskfyllt, men spararna måste ha ett rimligt grundskydd mot usel rådgivning och konkurser. Här finns uppenbarligen mycket mer att göra.