AP-fondernas sammanlagda kapital på över 700 miljarder kronor är föremål för minutiös granskning, Hur agerar tjänstemännen? Vilket ansvar har de folkvalda? Var finns kapitalägarna? Anklagelserna haglar om otydligt ­ansvar och ansiktslösa direktörer.

Transparensen bör vara maximal. Pensionsspararnas rätt till kontroll och valfrihet bör betonas. Regeringen bör fortsätta ­belysa faran av osunda ­inlåsnings­effekter och för mycket kapital­koncentration.

Och den granskande blicken bör ­svepa vidare till den marknad där de ­stora pengarna vilar: tjänstepensionerna.  Kollektivavtalsparternas försäkrings­bolag förvaltar över 800 miljarder kronor i  form av tjänstepensioner. Vem styr över dessa pengar? Svaret borde vara självklart– spararna själva.

Enligt pensionsreformen är tjänstepensionen ett individuellt kapital. Pensionsspararen har själv ansvar för ­avkastningen och den slutliga pensionssumman.

Paradoxalt nog är spararens kontroll över sitt individuella kapital ­ytterst ­begränsat. Spararen saknar möjlighet att placera där hon själv vill. Fattade ­beslut riskerar att godtyckligt rivas upp.

Före pensionsreformen hade Alecta monopol på att teckna pensioner inom olika avtalsområden. Efter några ­korta år av valfrihet för spararen och fri konkurrens bland ­pensions­leverantörerna är marknaden snart åter monopoliserad.

Den nya valcentralen Collectum upphandlar ett begränsat antal aktörer under icke-transparenta former. ­Dess­­utom tillåts Alecta ha monopol på förvaltandet av pensionsmedel för de 70 procent av spararna som avstår från eget val. Genom den osunda makt­symbiosen mellan Alectas och Collectums ägare, Svenskt ­Närings­liv, LO och PTK återuppstår i dag den ­mono­polsituation som Sverige började ta sig ur på 1990-talet.

Makten över vårt individuella ­spa­rande ligger alltså i dag i handen på anonyma tjänstemän. ­Deras ­ograns­kade handlingar och prioriteringar ­ska­par vår framtida ­ekonomi och levnadskvalitet. De är okända för allmänheten. Varken medierna eller spararna vet vilka de ska ställa till svars.

Samtidigt som vi  har mycket tydligt fokus på pensioner i den ­offent­liga debatten göms och glöms den viktigaste ­penning­summan, och de viktigaste förvaltnings­frågorna.

2000-talets arbetsgivarorganisation ställer sig på samma ideologiska sida som det förra århundradets ­lön­tagar­fondsförespråkare. Pensions­spararen förlorar inflytandet över sitt eget kapital och sin framtida levnadsstandard. 

Det är mot denna fråga ­strålkastar­ljuset måste riktas.

Per-Olof Söderberg, ordförande, Söderberg & Partners
Bengt-Åke Fagerman, vd, Skandia Liv
Lennart Jeansson, ordförande, Sjätte  AP-fonden