Männen använde sig av kontantkortsmobiler, kallade Jokrar, enligt åklagaren för att diskutera information av insiderkaraktär. Vid polisens tillslag mot Nordeamannens villa den 16 april 2007 sa denne till sin fru att kasta ut hans kontantkortsmobil.

Nordemannen uppgav under rättegången att han skaffade telefonen för att han inte ville använda arbetstelefonen vid samtalen till sin mäklare i Luxemburg.

Att han bad hustrun göra sig av med mobilen då polisen kom på besök beror på att han inte ville att hans handel skulle bli känd för polisen eftersom han inte deklarerat kapitalvinsterna. Han uppgav att han avsåg att senare göra en självrättelse och att kortet i telefonen var det enda som knöt honom till denna handel.

Men det köper inte rättens ledamöter.

”Nordeamannen har således medgett att avsikten med handlandet var att undanröja bevis. Vad han har uppgett om skälet till att Jokertelefonen användes framstår inte som trovärdigt”, skriver tingsrätten i domen.

Cevianmannen har uppgett att han skaffade Jokertelefonen för att liksom Nordeamannen ringa till sin mäklare, men att han egentligen inte hade något behov av telefonen och kom att använda den enbart vid samtalen med sin barndomskamrat på storbanken.

”Agerandet kan inte ha berott på de skäl som de angett. Det kan inte uteslutas att de i februari 2007 anade att de var föremål för någon slags utredning och ville dölja sina samtal. Innehållet i dessa är i vissa fall komprometterande, oavsett om de avsett insiderinformation eller företagshemligheter”, skriver tingsrätten.

De åtalade har i sina samtal använt kodord, något som de själva hävdat är vanligt i finansbranschen. Men inte heller detta ser tingsrätten som en rimlig förklaring.

”En sak är att använda kodord i en näringsverksamhet där många parter är inblandade och oaktsamhet med viktig information kan orsaka mycket stor ekonomisk skada. Det är en annan sak att göra det i privat handel, även om denna har avsett för privatpersoner stora belopp. De tilltalades förklaringar framstår inte som övertygande”, slår rätten fast.

Cevianmannen talade med den så kallade Morgan Stanley-mannen om ”Ofelia”, vilket rätten håller för sannolikt är ett kodord för OMX.

”Samtalen har skett på ett sätt som starkt indikerar att de rört förmedling av information som det i något avseende inte varit tillåtet att föra vidare. Pokermannen har dessutom nämnt Morgan och Stanley, vilket starkt tyder på att Cevianmannen har fått information från en anställd på denna bank”, heter det i domen.

Tingsrätten pekar också på den omfattande hanteringen av kontanter och resor ner till kontinenten för att ta ut pengar.

Att Nordeamannen och Cevianmannen ”har hämtat kontanter i Schweiz och Luxemburg och har transporterat dessa till Sverige talar starkt för att de i sin handel med värdepapper har sysslat med brott.”

Männen har på en av sina resor också tagit ut danska kontanter. Åklagarna anser att det handlar om tipspengar till Cevianmannens vän på Carnegie i Köpenhamn.

Nordeamannen hävdar att de danska pengarna skulle användas för möbelköp i Köpenhamn. Men rätten anser att han haft "märkligt svårt" att komma ihåg vilka möbler som köptes och vem som transporterade dem till Stockholm. Han saknar även kvitton, vilket tingsrätten av flera skäl ser som anmärkningsvärt.

Stora delar av beloppen säger sig Nordeamannen ha använt till reparationer och förbättringar på villan.

"När frågan om vilka arbeten som gjorts på fastigheten först kom upp hade han svårt att redogöra för dessa. När han följande förhandlingsdag återkom i frågan hade han fler besked. Dock saknades kvitton på de stora beloppen. Enligt Nordeamannen hade många av hantverkarna krävt svart betalning, vilket han godtagit, trots de skatte- och försäkringsmässiga nackdelar som kan följa av detta", står det att läsa i domen.

Cevianmannen har bland annat förklarat resorna till kontinenten med att tycker om att köra bil.

Men de båda männens förklaringar till att pengar inte överfördes via det etablerade betalningssystemet ”kan inte vara sanningsenliga”, anser tingsrätten.

De båda männen har också instruerat sina banker i Luxemburg och Schweiz att inte sända vidare några brev till dem.

”Syftet kan inte ha varit något annat än att eliminera risken för att någon handling från banken skulle komma svensk myndighet till handa”, skriver tingsrätten.

Men indicierna räcker alltså inte för en fällande dom.

”Tingsrätten väger vad som talar för och vad som talar emot. Vissa saker kanske talar emot de tilltalade. Men åklagaren har inte lyckats bevisa det han ska”, säger Anna-Lena Rigling, som forskar på insiderlagstiftningen.

Innebörden av beviskraven är att det inte ska finnas utrymme för någon rimlig alternativ förklaring till åklagarens påstående. Beviskravet gäller för varje moment i gärningsbeskrivningen. I ett mål där bevisningen består av indicier har åklagaren en tung börda att bära, anser rätten.

Beviskraven medför att den tilltalade ska frikännas om han kan presentera ett alternativ till åklagarens påstående och detta inte är så osannolikt att det ska lämnas utan avseende. Ju mer komplicerat ett skeende är desto mer ökar den tilltalades möjlighet att lägga fram ett sådant alternativ och desto mindre blir åklagarens möjligheter att nå en fällande dom, konstaterar tingsrätten.

Målet handlar om affärer i stora och välkända bolag, vilket gör det ovanligt. Tingsrätten konstaterar i domen att bolagen är flitigt omskrivna i pressen, vilket medför att möjligheterna att finna bevis för en viss ståndpunkt ökar i jämförelse med vad som är fallet beträffande små bolag.

Anna-Lena Rigling anser att åklagarna har mycket små utsikter för framgång i hovrätten.
”Om de inte tillför ytterligare utredning blir det svårt. Något nytt måste tillkomma”, säger hon.