DI Weekend: Med en åsidosatt arvsrätt, diskriminering, bidrag och hjälpsamma socialdemokrater har adeln byggt upp och bevarat enorma rikedomar i Sverige. Det skriver journalisten Björn af Kleen i en bok om hur den svenska lantadeln lyckades behålla makten över marken – till varje pris.

Av de svenska jordbruk som får störst EU-bidrag är tre av 15 så kallade fideikommiss. I klartext betyder det att bidragstagarna är adliga godsägare, förstfödda söner i en släkt där bara förstfödda söner ärver.

En anomali, skriver Björn av Kleen i sin bok Jorden de ärvde, som kommer ut i dagarna.

"Här finns folk som fortfarande sitter på sina förfäders egendomar och där det grundläggande i företaget har bestått genom hela 1800-talet och 1900-talet. Jag frågade mig hur det hade gått till", berättar han.

Björn af Kleens egen nästan-adlighet har gjort att han länge varit fascinerad av och nyfiken på adliga släkter.

"Incitamentet har inte varit att skandalisera adeln utan jag ville berätta om min upptäckt. Det här är en aspekt på adeln som inte har belysts tidigare."

Ytterligare sex av de jordbruk i Sverige som får störst EU-bidrag drivs av adliga godsherrar i fideikommissaktiebolag. Med hjälp av fideikommissinstitutet har adliga släkter kunnat undvika skiften och behålla sina stora frälsearealer ända sedan 1700-talet, ett privilegium som har varit skattebefriat, understött och skyddat av en orättvis och könsdiskriminerande lag. Orättvisorna har drabbat döttrar, änkor och yngre söner i generationer, när barns och makars arvsrätt med regeringens stöd satts ur spel.

Den franska revolutionen tog död på de adliga privilegierna i större delen av Europa. Innan 1800- talet var slut hade gamla feodala ägarstrukturer rensats ut i stort sett i samtliga länder. Men inte i Sverige. Här lyckades ett gammalt avtal mellan kung och godsägaradel hänga kvar, genom revolutioner, genom arbetarrörelsens framväxt, genom 1960-talets radikalisering. På 2000-talet mår de gamla fideikommissen bättre än på länge, sedan en socialdemokratisk utredning 1995 lyfte fram den gamla traditionen som ett kulturarv i sig.

"Det säger väl något om en patriarkal tradition som lever kvar mellan staten och adeln. De vill gärna komma överens. Och det sammanfaller på ett lustigt sätt med Göran Perssons transformation till godsägare, eller gårdsägare", säger Björn af Kleen.

Fideikommiss är en blandning mellan statligt och privat ägande, och betyder "i heder anförtrott". Den som disponerar marken har ett förvaltaransvar som innebär att mark inte får säljas utan regeringens godkännande, utan måste gå i arv inom den släkt som disponerar den, från far till förstfödd son.

Staten har också rätt att kräva att slott, natur och kulturskatter bevaras och vårdas, och ger särskilda bidrag för detta. Förbudet mot avyttring av mark bidrar till att bevara en klasstruktur på landsbygden där vissa äger marken och andra hyr, hävdar Björn af Kleen.

Orättvisan måste internaliseras, präntas in från grunden. Det berättar slottsherren Nils Gyllenkrok, en av de intervjuade i boken och arvtagare till det största fideikommissjordbruket i Sverige, skånska Björnstorp och Svenstorp. Varje vecka när han var liten gav hans pappa var sin chokladkaka som lördagsgodis till två av syskonen. Det tredje syskonet blev utan.

Allt för att tidigt lära dem att världen inte är lika för alla. Den som inte lär sig det från barnsben – hjärntvätt är ordet som Nils Gyllenkrok själv använder i boken – kan inte förstå idén med fideikommiss. För att de tre systrarna till Nils Gyllenkroks ende son Axel en dag ska förstå idén med att brodern ärver allt har han använt samma metod på sina egna barn.

Det är en spännande bok, även om inledningen lämnar läsaren lite i sticket. Den kastar sig rakt över bakgrunden till fideikommissen, beskriver en hisnande 200-årig politisk skandal som de senaste 100 åren i stort sett har gått hand i hand med arbetarrörelsens politiska ledning, innan läsaren har fått en chans att vänja sig vid ord som fideikommiss, successionsrätt, primogenitur och fysiokratiska argument. För att inte nämna alla gammalmodiga titlar och namn på torp, slott och adliga släkter som staplas på varandra.

Läsningen kräver djup koncentration i 28 sidor, men sedan kommer belöningen i form av den levande berättelsen om människor med blå makt i ådrorna och fickorna tunga av politiska förmåner.

"Jag är inte ute efter att förstöra slott. Men jag blev förbannad på att det är en sådan slapphet i politiken. Att det skulle vara särskilt fint att en och samma släkt förvaltar en egendom hela tiden tycker jag är en snobbig och elitistisk idé. Det är fel att just de här ska gynnas. Om det är så viktigt att bevara kulturvärdena på godsen, varför köper inte staten egendomarna? Det kan inte vara så viktigt att man ska köra över arvsrätten", säger Björn af Kleen.

Enligt Riddarhusets regler borde han lägga bort af:et i sitt namn. Bli Björn Kleen.

Han berättar hur en representant för Riddarhuset en gång fnös åt honom när han presenterade sig och sa att han tillhör samma grupp som dem som tar ett nobelt klingande namn för att det ska låta adligt.

Björn af Kleen växte upp i en villa i Hedemora men han bor i Stockholm sedan fem år. Född i en adlig släkt, men på mödernet och i fel gren, är han alltför lite adel för att få tillträde till adelskalendern och jordegendomar.

Han bläddrar i adelskalendern och visar sin familjegren, en av tre grenar efter militäringenjören Johan af Kleen som adlades år 1858. Han drar med fingret ned till sin mammas namn och hennes bror. Under morbroderns namn finns Björn af Kleens tre kusiner med. Under mammans namn är det tomt. Björn af Kleen och hans två syskon står inte med. Det är inte släkten det är fel på, det är mamman, dottern, det kvinnliga blodet, som kommit emellan och stänger honom ute ur släktkrönikan.

"Det är klart att det känns lite märkligt att bära ett namn som man egentligen inte har rätt till, enligt Riddarhuset. För dem ser det ut som att jag vill bli en av dem. Men just nu försöker jag bära mitt namn med stolthet. Det vore väldigt konstigt att ta bort det nu, som om jag skulle ha vikt mig för de här reglerna", säger han.

Han pratar en besynnerligt personlig dialekt, en mix av stekarstockholmska från gymnasietiden i Saltsjöbaden och dalmål. Mixad som han själv. Lite fin. Lite bonnig. Och den svenska namnlagen ger honom all rätt att bära sitt släktnamn som det är.