Restaurangens veranda är perfekt som vip-läktare och just den här kvällen är lokalen livligt trafikerad av rockare ur den lite äldre generationen, iförda västar, smala slipsar och löst hängande skjortor.

Framför scenen gungar de yngre fansen i takt med musiken och ännu fler gratislyssnar från sanddynerna utanför staketet.

Det är mycket som skulle kunna distrahera under en sommarkväll på Akvarell, men nivån på trakteringen är sådan att det snarare är herr Uggla och hans kolleger som riskerar att hamna i skymundan.

I DI:s senaste test, för tre år sedan, var huvudinvändningen att kompositionerna tenderade att bli lite väl fantasifulla, på gränsen till överlastade. Sedan dess har menyn stramats upp på ett föredömligt sätt och getts en tydligt lokal prägel.

En hel del råvaror hämtas från en gård i Ugglarp ett par mil norrut längs kusten, däribland de tigerrandiga tomater som serveras till förrätt med balsamvinäger och rostad mandel. Formatet är återhållsamt, och för 115 kronor blir det dyra tomater, men det hela är så läckert att portionen är väl värd sitt pris.

Vi applåderar även skaldjurscocktailen, inte minst för den tillhörande klicken iskall och läskande avokadosorbet. Ett annat lyckokast på förrättslistan är tonfisk och anklever som halstrats i tunna skivor och begjutits med en sommarsöt jordgubbsvinägrett.

Köket håller stilen även när det har blivit dags för huvudrätt. Hälleflundran skivar sig exemplariskt under kniven, och tillbehöret sjökorall – som vi emotsett med viss skepsis – visar sig vara grönt och krispigt, ett havets svar på haricots verts. Vakteln har fått högst lämpligt sällskap av grovhuggna pommes frites och ett lätt skum på bearnaise, allt lika klanderfritt hanterat.

Dryckeslistan är diger och innehåller mycket intressant. Vinkunnandet tycks något ojämnt fördelat bland personalen men sommelieren är en verklig stöttepelare. Han plockar fram en tasmansk sauvignon blanc till skaldjursförrätten, ett dessertvin från Chiles äldsta vingård till jordgubbarna, och han går gärna in i en vänskaplig diskussion om huruvida en enklare syster till toppspanjoren Vega Sicilia marknadsförs korrekt i vinlistan.

Servicen i övrigt är effektiv, vänlig och oförställd. När orgieefterrätten chokladsorbet med vit chokladterrin, marshmallows och popcorn bärs in till bordet är det flera i personalen som uttrycker vad som förefaller vara genuin avund.

”Ja, då kommer alla känslorna på en och samma gång”, som hotellägaren Per Gessle sjunger för den som väntar på att kopplas fram i telefonväxeln.

Men det är definitivt ingen som mår illa.